Stoppa pressarna!

Plötsligt händer det visst!!!!  Precis som jag skrev i förra inlägget hann jag bara tänka klart tanken så hörde jag Emil gråta på övervåningen. Sen sprang jag upp och ner under ca 45 minuter. Men sen, sen! Medan stormen Emil ven utanför fönstret låg min egen lilla virvelvind tyst och fridfull i sin egen säng ända till klockan 2! Då räckte det med att stoppa in nappen och klappa lite på honom och sen sov han där ytterligare en timme innan jag tog upp honom( alltså i egen säng från ca 20.30-03.00 om någon vill notera) till mig. Han sov lite oroligare sen men ändå riktigt bra för att vara Emil.

Så otroligt underbart det känns att vi (kanske) äntligen är där. De här nätterna utan amning tror jag kom vid precis rätt tidpunkt. För en månad sedan hade han gallskrikit och protesterat vilt om jag lagt honom i hans säng. Nu har vi dels gått på den berömda magkänslan och inte gjort något som känts fel utan pö om pö infört förändringar. Det är säkert långt kvar innan vi är över bron men jag kan ändå inte låta bli att ropa HEEEEEEJ! Idag måste jag nog fira.