Älskar, älskar, älskar

Min fina, fina lilla pojk. Han halvligger i mitt knä, drar lite i min tröja, ler mot mig och pratar lite. Ser så himla förnöjd ut. Känns lite ironiskt att han sen förkylningen bröt ut varit så himla nöjd och glad och knappt haft några utbrott alls. I natt satt han och tokskrattade när jag busade med honom. Är det för att han inte orkar vara frustrerad över det han så ofta annars är frustrerad över? Eller har jag plötsligt fått en nöjd bebis (tar jääääättemycket i trä)?