Först lånar man ut sin kropp i nio månader. För vissa är detta en stor plåga med foglossning, illamående och diverse krämpor. För min del kom jag lindrigt undan med halsbränna, lite ont här och var och mot slutet andfåddhet och noll ork (till skillnad från stålanna på jobbet som jobbade till bf). Som gravid kände jag mig klumpig, tjock( iaf sista två månaderna) och självklart saknade jag allt man inte får äta. Sen tillkommer förstås oro, i början för hur fostret mår eller att det ska klara sig, sista månaderna var det blodtrycket som gnagde. Såhär i efterhand var det inget alls att oroa sig för men hej, fröken Noja, det är jag!
Steg 2 i barnskaffandet är då förlossningen. Återigen en för många utdragen plåga med massa smärta och oro. Jag var såååå trött på att vara gravid sista veckorna och jag längtade efter ett tecken på att det skulle starta. Jag kände inget speciellt innan egentligen men dagen innan det satte igång gick jag "snabb" "lång"promenad, dammsög hela huset och bytte till rena lakan i sängen. Det sistnämnda med tanken att det om nåt kan ju få vattnet att gå iaf. Natten som följde gick vattnet (det är som när jag ska äta köttfärssås, har jag på mig nytvättade kläder kan man ge sig på att jag spiller)! Förlossningen var jobbig, normallång tror jag men så här i efterhand vet jag inte om det gjorde så ont som jag hade föreställt mig. Det var mer jobbigt och ansträngande och iom att jag kräktes hela tiden påminde det mer om en rejäl magsjuka (varianten när du hänger i timmar över toalettstolen och inte kan röra dig utan att spy).
Sen sitter man där med en liten människa! Blöjbyten, kolikskrik och noll egen tid (åtminstone som mamma). Jag tror det är rätt olika hur man upplever och mår under de olika faserna men den största grejen, när allting verkligen börjar är ändå nu. Graviditet och förlossning är ju ingen match i jämförelse att ta hand om en liten bebis 24 timmar om dygnet. Det är fruktansvärt, besvärligt, skitjobbigt och tröttsamt och ändå skaffar folk fler barn! Och jo, jag vill också ha fler barn! För varje dag som går vänjer jag mig vid den nya vardagen och kärleken till den lilla människan blir bara starkare och starkare. Häftigt!
Ja, fortsättning följer antar jag :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar