Plötsligt händer en massa saker: Linn kryphopphasar, kan nästan gå med gåvagn själv, står ganska stadigt med stöd, klappar händer och vinkar (typ), gungar till musik, säger mamama och bababa och idag upptäckte vi en tredje tand.
Det bästa just nu är ändå att Robert har blivit allt mer accepterad. Senaste fyra månaderna har bara jag kunnat trösta och hon har blivit orolig och ledsen så fort jag lämnat hennes synfält. Sen ungefär två veckor tillbaka har detta ändrats och nu är hon i stort sett lika nöjd hos Robert som hos mig = hurra!
Detta innebär: mer tid med bara Emil (jag vill gå på bio med honom, det har han aldrig varit på), springa(???), sovmornar, egentid utanför hemmet(fast det känns nästan overkligt, vad gör man då?). Det innebär ju också ett starkare band mellan R och Linn. Nästa steg är att få henne att somna och sova ensam på kvällen, gärna vid 8-snåret, men vi får väl se...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar