Livet upp och ner

Emellanåt känns livet så perfekt. Det är de där stunderna när jag själv är i nån form av balans, när barnen leker eller gör/säger nåt sött, när Linn ler eller när Emil fnittrar. När jag får prata av mig med nån som förstår precis, när Linn och jag är på babysim, när solen värmer på en promenad. Och emellanåt är livet så jäkla pissigt och jobbigt. Egentligen typ hela tiden asjobbigt. Och eftersom Linn behöver mig och bara mig typ dygnet runt finns väldigt lite tid till annat. Ibland röjer/diskar/tvättar jag när hon sover, ibland leker jag med Emil. På kvällarna läser jag och försöker prassla så lite som möjligt men oftast vaknar hon och kan bara sövas om med amning. Ja det är skitjobbigt faktiskt men liksom himla bra också.