Jag är ju en sådan som får katastroftankar ganska lätt och när Emil var som sämst började jag bli ordentligt orolig. Vi vet fortfarande inte riktigt vad han drabbats av egentligen. På akuten var läkaren rätt stressad och gjorde en rätt snabb undersökning, lyssnade på lungor och kollade öron. Han hörde rossel i lungorna men samtidigt skrek Emil så mycket att han inte utifrån det kunde vara säker på att det var lunginflammation. Däremot var det ju öroninflammation och därför kunde han ge antibiotika i vilket fall. Vi var rätt oroliga över i hur vi skulle få i honom penicillinet men det har gått över förväntan. Han protesterar genom att gnälla men accepterar att vi sprutar in det där i munnen på honom.
Igår var jag till min läkare. Han tog en sänka som visade ett förhöjt värde, lyssnade lungorna och sa att jag hade bronkit. Det kan man ha i fyra veckor om det vill sig, kul, kul. Fick hostmedicin i alla fall. Jag pratade med honom om Emil också och han sa att det kunde vara RS-viruset han har. Det är inte så farligt när man är i Emils ålder som det är för bebisar men det kan vara väldigt utdraget och mot det hjälper ju inte antibiotika. Nu har Emil fått penicillinet i fem dagar och igår såg vi ju en tydlig förbättring men det är svårt att säga om det beror på att det verkat eller att hans kropp tagit hand om det envisa viruset. Jaja, jag ska inte älta det nu när han i alla fall mår bättre för det är ju det som är det viktiga!
Emil två dagar innan han blev sjuk
Emil på juldagen när han var vaken en stund
Annandagskvällen när han för första gången på flera dagar var uppe på benen men med Ipren i kroppen.
Emil imorse, utan Ipren! Lite blek och lite tunnare men på väg tillbaka, tjohoo!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar