Emil började veckan med att VERKLIGEN börja visa på egen vilja. Vi har sett det länge, han är viljestark men tidigare har han gått att distrahera lättare. När han nu kommer på att han vill göra något som att tex kasta en leksak på min datorskärm eller krypa in bland tistlar och brännässlor under studsmattan blir han OXTOKIG om han inte får det. Så det är nu det gäller alltså, stå på sig och visa var skåpet ska stå. Inte helt lätt känner jag spontant.
I måndags var vi en sväng på jobbet. Jag ville prata lite med hon som vikarierat för mig i spanska, ha lite överlämning, prata lite om betygssättning och sånt. Gick fint så länge Emil sov men när han vaknade var det gnäll och grin för hela slanten.Gick sen på stan lite men hittade ingenting, modet just nu verkar inte vara min kopp te.
Igår var vi på Vallby en sväng med vännerna Camilla och Anton. Djurrundan gick jättebra, killarna var nöjda och nyfikna och Emil "bräkte" när han såg getterna! Inte lika kul att fika tyckte Emil som helst ville springa runt i hela restaurangen alternativt kasta maten jag gav honom på golvet. På eftermiddagen hängde vi lite med grannarna Louise och 3-åriga Ellen. Känns bra att ha en familj nära där toleransnivån när det gäller barngnäll är rätt hög och att vi kan umgås på ett opretentiöst sätt. Samtidigt säger det väl en del om mitt förfall att jag släppte in Louise i vårt bombnedslag till kök men jag orkade varken ursäkta mig eller göra något åt det.
Idag skiner solen och jag ska göra mitt yttersta för att få åtminstone en gnutta färg på mina kritvita ben. Och kväll hörni, INGEN FOTBOLL!!!!
Jag vet vad du menar!
SvaraRaderaMaja är en riktig dramaqueen nu, när det inte går som hon vill, så bryter hon ihop, antingen vi säger "nej" till henne eller inte. Ibland är det rätt kul faktiskt och svårt att hålla sig för skratt. Ibland, eller oftast faktiskt är det rätt tålamodsprövande och repetativt (?) att jaga, säga nej och ta bort henne från olika ställen och situationer. Och vi känner oss som skurkar när hon bryter ihop, men så är det ju att växa upp. Hellre att hon har lite fler regler än att hon får göra som hon vill. Det är ju surt under tiden man växer upp, men samtidigt tacksamt efteråt. Så känner iallafall jag.
Vi har pratat mycket om barnuppfostran, och vi är rätt överens om vad som gäller här hemma, det känns riktigt skönt. Och är man hos farmor och farfar FÅR farfar ge fika. Men inte här hemma ;)
Nu promeneras det som bara den, så min gissning att hon skulle gå lagom till midsommar var inte så dum alls, har köpt hennes andra par skor, så nu jäklar springer hon nog snart.
Oj vilken lång kommentar!
/Ull