Jag sitter i soffan med Emil. Han sover! Som vanligt är det famnen som gäller men de senaste dagarna har knappt den funkat. När han bara sovit korta stunder under dagen blir han gnälligare och av förklarliga skäl blir jag tröttare. Robert avlastar visserligen en del men kanske inte så mkt som jag skulle vilja.
Nu var det inte det jag skulle skriva om utan om mindfulness, att leva i nuet. Medan jag suttit här o kämpat för att få E att somna och sedan sova läste jag en artikel om just detta. Hur viktigt det är att stanna upp och inte hela tiden rusa vidare. Jag tycker om att planera saker o på så vis ha något att se fram emot. med Emil i livet är det dock många saker jag inte längre kan eller får ro till att göra, som att måla, shoppa, pyssla, åka iväg på en spontan utflykt, baka...istället ägnar jag större delen av mina dagar, kvällar och nätter till att vara tätt intill eller bära det här lilla knytet. et jag måste bli bra på är alltså att njuta av hans små snosningar, hans leenden, hans gurgel och försiktiga joller. Njuta av hans skrikande kan nog bli svårt men däremot av tillfredsställelsen man får de gånger man lyckas trösta. Nu har jag suttit här i soffan i 90 minuter. Rumpan känns som mos och armen är bortdomnad som vanligt. Förutom det sovande barnet är datorn och ett nummer av Vi föräldrar mitt enda sällskap (jag har inte kunnat sätta på tvn men det gör inget, orkar inte se skiten idag). Jag vet inte, han små grymtningar o ljud är underbara och han är helt otroligt söt nu med sin långa ögonfransar....men nuet börjar kännas liiite långtråkigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar