Emil

I vilken ände ska man börja? Jag vill ju berätta allt som hänt de senaste 10 dagarna men då kommer jag väl inte bloggat klart förrän om en månad eller så. Okej vi tar det punktvis och så får vi se var vi hamnar.

• 04.21 stog klockan på när jag några sekunder tidigare kännt en kraftig "knäpp" i magen och därefter vattenfall längs med benen. Efter att ha tömt ut vad som kändes som en liter i sängen, på golvet och tillslut i toaletten tänkte vi att vi bäddar rent och vilar lite till. Rutinerat? Nä. Ytterligare ett lakan senare fick jag tag på förlossningen och eftersom jag upplevde att vattnet inte var helt klart bad de oss att åka in direkt för undersökning.
  


• På väg till förlossningen blixtrade och åskade det. Vi pratade om Ronja och att vi hoppades att han skulle födas denna dag, torsdagen den 12 maj.



• Väl framme kom ännu mer vatten. Bm konstaterade att det var mekfärgat och vi fick ett rum. Det kändes skönt att få vara kvar. Dessutom kände jag nästan inga rörelser i magen och jag hade varit dönervös hemma. Nu fick jag ju höra hjärtslagen hela tiden och de höll sig hyfsat stabila.
  


• Jag har kommit fram till att jag har en positiv förlossningsupplevelse. Det är väldigt svårt att veta vad som anses vara en bra förlossning. Från det att vattnet gick till det att han var ute tog det 21 timmar och 20 minuter. Jobbigast var nog timmarna mitt på dagen när jag hade ont, kräktes och var helt urlakad på energi. Jag vet inte hur länge jag krystade på riktigt, kanske 40 min, en timme. Det var också jobbigt framförallt som det kändes som det inte hände något och det kändes som om kroppen inte skulle orka. Men det hände ju mycket mer än vad jag trodde och plötsligt var han ute och han skrek som jag upplevde det med en gång.
  


• Robert var fantastisk! Han är min bästa alla dagar i veckan! Dessutom är de känslor jag har för honom nu så mycket starkare, oj vad jag älskar honom.



• Personalen på förlossningen var super, framförallt Kristina som förklarade allt de gjorde, som berättade och förklarade och var genomsnäll mot både mig och Robert. Synd att hon inte hann förlösa mig bara.
  


• Tiden på bb var jobbig, jag grät i parti och minut.



• Veckan hemma har också varit jobbig men inte lika känslostormande hela tiden. I huvudet har det väl varit som jag förväntat mig men i kroppen och hjärtat så mycket känslosammare. Hur ska jag klara av att vara en bra mamma, tänk om han slutar andas, tänk om han inte får några kompisar, tänk om jag kommer att göra honom illa. Jag kan inte njuta, jag känner mig inte bebislycklig, men jag älskar honom så otroligt mycket.



• Helgen var bra, Emil fick träffa mormor och morfar och det var skönt att ha dem här. Det var också skönt att hälsa på på jobbet i fredags. Trots att man får rätt mkt uppmärksamhet när man kommer med en veckogammal bebis och situationen är allt annat än normal fick det mig att känna mig normal.



• Allmän notering: Som gravid längtade jag efter att kunna röra mig normalt, nå att torka sig när man varit på toa, slippa halsbränna och kunna äta vad jag vill. I princip kan jag ju göra allt det där ovan och det är mysigt att kunna krama Robert utan att behöva stå i nån obekväm vinkel. Problemet är att jag inte kan göra nåt annat nu eftersom jag bara sitter i soffan med en (underbar) unge på bröstet!



• Summa summarum: Jag har skapat ett liv tillsammans med R och det lilla livet är den finaste och mest fantastiska som finns men hjälp vad allt känns hemskt, upp och ner och overkligt!